Alla vet vid det här laget att vi stränginstrumentalister har ett ansvarsfullt arbete i att traktera strängar.För er som inte är så insatta i instrumentets uppbyggnad, är det små band av metall som korsar instrumentets hals, av stor vikt för att framföra smäktande toner.
Banden, som för övrigt ej kan kallas för halsband, är av en hård metall som vid anläggning av strängen vinklar av tonen i ett för lyssnaren behagligt läte.
Strängens längd och anspänning är även den viktig för lätets framförande. Dessa är därför försedda med en anspänningsanordning vid instrumentets mindre del, det så kallade huvudet, där stämskruvarna är belägna. Vrids dessa åt ena hållet, sänks vibrationen hos strängen och tonen blir lägre. Om motsatt förfarande utföres, anspänns strängen och frekvensen höjes. Vi kan således anpassa oss efter allsköns musikstycken utan att därför lida skada alltför mycket.
Det stora hålet i mellanregionen hos instrumentet är där de sköna tonerna strömmar ut, alltså inte med ström då detta sker hos en så kallad "Elektrisk Gitarr", ansluten via en krullig sladd till en amplifikationsförstärkare som man kan se hos populära "Hård Rockare".
Det är inte för inte som man i musikantkretsar glatt skämtar om att man inte får vara för STRÄNG mot sig själv...Ha, ha, ha, ha!
Som representant för basisternas skara vill jag utropa: Basister gör det på alla fyra, vissa av oss på alla fem!
SvaraRadera"Bättre slänga sin byrå ibland, än aldrig hatscha sin stråke" som det gamla talesättet lyder. "Man skall inte kasta saltgurka i växthus" det vet ju alla. Fina presentationer av stränginstrumenten med dess tillbehör, mer sånt Tommy String. Saknar lite information om "svajarmen", kan du ordna det?
SvaraRadera