Rummet, en plats att älska och akta

Ögonblicksbild från vårt kära näste.

 Människan behöver ett rum. En plats för rekreation och kontemplation.
Det behöver inte alls bestå av golv, väggar och tak, utan kan för somliga lika gärna vara en helt öppen plats. En människa kan befinna sig i sitt rum mitt på den blåsiga, karga ljungheden, i en eka ute på en sjö, eller flygande högt över marken. En vis man ibland oss talade en gång om en stubbe i skogen. Visst kan man kalla en sådan plats för ett rum, om man vill. Just naturen och dess ibland storslagna men ändå oftast lugnande miljöer, utgör många människors rum. Att vara ensam med sig själv, sittande i en solig glänta, kanske sträcka på benen en stund och ljustra sig en räv eller två, vandra under trädkronor och över myrar, att lystra till kattuggla och lom, det är för någon att befinna sig i rummet. Den som vurmar för det underjordiska söker måhända harmoni i gångar och schakt där fukt och mörker råder, medan den religiöst övertygade är i sitt rum när hon känner träsmaken från templets gistna träbänk. Andra upplever rummet genom extatisk dans, intag av narkotiska preparat, eller helt enkelt genom att ligga på soffan och bara vara. Det handlar om att hitta sin egen vrå i den annars så påtagliga, förbirusande vardagen.
Det rum vi känner och kallar vårt, är mer bokstavligt talat ett rum. En unken bunker som vi hyr per dyst, medan vi ser oss om efter ett bättre alternativ. Likväl är det vår tillflykt i tillvaron, det ställe där vi lever ut våra drömmar och lär känna oss själva som vi verkligen är. Det är tillika den sortens rum som tidigare beskrivits, alltså ett utrymme för själen att tumla runt i.
Vår rumsvistelse är dessutom av det kollektiva slaget. Med varandras hjälp når vi nya höjder, så att vi tillsammans uträttar stordåd ingen trodde var möjliga för oss män som står inför livets söndag. Att vi finner stimulans och värdighet i varandras sällskap, utövande tung, slamrig och oborstad rockmusik, är ett av världens små under. Var glada och stolta, bröder! Vi gamla arga män har ett eget rum för oss själva, därför heter vi ROOM.
Men... ha också i åtanke att det kan komma en dag då allt är slut. När BGs vitsar saknar udd, Thomas skinn hänger slappt, jag ger upp hoppet om dammsugning, Martin måste hem direkt och Tommy saknar korv. Dock har vi då något att blicka tillbaka på och glädjas åt. Minns, när du liggande på ditt yttersta på en torftig långvårdsavdelning, tvingad åt sidan av surben, härjad av ryggont och demens, att det fanns en tid då livet var stort. Minns, hur lyckan log mot dig och dina kamrater. Med uppbådande av dina sista krafter, kan du från din bädd resa dig på ena armbågen, sträcka en skälvande, rynkig näve mot taket och utropa:
JAG VAR MED I RUMMET! JAG HAR INTE LEVT FÖRGÄVES!
När världen är grym och hänsynslös, låt tanken på vårt gemensamma krypin ge dig gnistan tillbaka.
Vi ses i rummet, govänner. Enter the room!