Förstärkaren

1.


2.



3.



4.



Förstärkaren är den del som vi stränginstrumentalister använder till att få vår musik ut till publikum. Detta är den slutgiltiga utposten för "Plankans" ljud, om man bortser ifrån P-A anläggningen, som vi kommer till vid ett annat tillfälle.

För att enkelt förklara ljudets väg kan man tänka sig dess väg ut genom plankans kontakt där den krulliga sladden, som jag pratat mycket med er om förut, kopplas in. Den går till de olika ljudbildsförvrängarna som; wah-wah, fuzz-box t.ex. Därifrån går ytterligare en krullig sladd till den ovan nämnda förstärkaren.

Vi som trakterar elektrifierade stränginstrument tycker om förstärkare som är stora. Ju större dessto mer träffar i det motsatta könet. Som bilden nr 1 visar, kan man få en uppfattning om vad man önskar men ej kan få för det mesta.

Nästa önskemål är att amplifikationsförstärkaren har många rattar, se bild nr 2. Med dessa kan man få "Gain" och "Treble" samt många andra variabler som kan ställa till med jordbrum och andra åkommor.

Jag har valt att ta med ett litet diagram som ni kan beundra i bild nr 3. Se dess invecklade struktur och alla konstiga mojänger. Jag är dock lite skeptisk till dioden i nedre transistorns rördel som annars skulle gått över en elektrolytkondensator för stående våg men man kan ju ha fel.

Slutligen ser vi på bild nr 4 de rör som bilda själva amplifikationen. Ju större rör dessto större urinprov eller jag menar att de ger olika ljud om man har dem i amplifikationsförstärkaren. Som ni ser på bilden är det bra att ha en ask tändstickor till hands då man skall tända ett så kallat indiskt likbål. Rör bara inte ihop uppgifterna.

Det finns en mycket känd amplifikationsförstärkare som heter "Marshall". Tändstickorna på sista bilden är dock inte till att tända denna.